Hos Claude

Vår gata är sig inte lik utan gamle Claude som flyttat till sin dotter. En dag bestämde vi oss för att besöka den gamle mannen och hans familj. Det var lite svårt att lokalisera deras hus i det nya området där alla hus ser likadana ut. Men vi kände igen huset eftersom Claudes gamla Citroën stod parkerad framför garaget. Claude såg oss genom fönstret och mötte oss glatt. Entrez, entrez, upprepade han och  ledde oss in i huset.  Claudes fru och dotter hälsade oss välkomna men Claude var nog gladast av alla att se oss. Han sa att han bett sin dotter att titta efter om vi var i vårt hus, men det var alltid fermée. Min man som är tokig i veteranbilar bad att få titta på Claudes två gamla bilar. Entusiastiskt försvann de två männen in i garaget. Hans dotter vände sig till mig och sa, att det var bra att vi kom på besök, för att Claude var så rastlös och bara pratade om att han snart skall dö. Trots sin höga ålder, kör han fortfarande bil och har sin vapenlicens kvar. Han behöver nog stimulans. När männen kom tillbaka, lyste min mans ögon. Bilarna var i fint skick, min man skulle nog vilja köpa en av bilarna, en Renault från 70-talet. Vi småpratade lite, min franska har blivit lite bättre efter att jag fått en ny fransklärare som tvingar oss prata istället för att plugga grammatik. Vilket betyg fick du i franska, frågade Claude med glimten i ögat, var det lägsta eller? Han har humor, den gubben.